Första

Till vänster - Filip på väg till sin första dagisdag. Till höger - Filip på väg till sin första skoldag. Och visst ser man vissa likheter med lillebror på den första?!

Här sitter jag, lätt gråtmild över tider som går. Självklart är det i nuet man vill befinna sig för nu är ju oftast bäst men när jag letade fram bilden som heter DagisFilip och stötte på en massa kort från hans inskolning på dagis befann jag mig plötsligt på en tidresa bakåt för en stund. Mindes hur ledsna de där stora ögonen alltid var när vi lämnade honom och hur glada de var när vi hämtade. Och att det faktiskt är fyra år sedan. Ännu utan syskon, helt ensam med mig och Erik. Nu världens finaste storebror till två lyckligt lottade, och så som jag skrev i går – en stor kille. En skolkille! Men det är ändå lätt att fälla några tårar när man tänker tillbaka på allt. En för alla hans tårar, en nostalgisk för tider som inte kommer åter och så en av tacksamhet för alla de fina år som gått.

Hursom, i går kväll när jag stoppade om familjens storebror och frågade hur det kändes blev svaret ”Mamma, jag har ju längtat så länge efter skolan nu. Det ska bli jättekul!” Ändå tror jag en fjäril eller två fladdrade omkring i hans lilla mage i morse. Det blev bara tre bett på favoritmackan. Tröjan kom bakofram (kan visserligen haft ett samband med att han tävlade mot Bolibompakillen i Klädracet). Och så stod han där och kammade håret noggrant och länge. ”Jag vill vara fin när jag börjar skolan.”

Efter lämning av småsyskonen smög en liten hand in i min, en hand som snabbt slank ur när han såg alla barn och föräldrar som trängdes på skolgården. Ju närmare vi kom, desto hårdare höll dock den där lilla handen som åter smugit in i min igen :) Som många säger, störst på dagis men minst på skolan...

I dag var föräldrarna med hela tiden. Efter upprop fick barnen i uppgift att göra i ordning sina namnskyltar, sen en stunds pyssel innan storsamling med resten av skolan och glassfika. I kväll har Filip gjort sitt livs första läxa – en sida om sig själv där de skulle skriva sitt namn, när de är födda, vilken årstid och så ett självporträtt i årstiden. Filip står på sin bild och håller ett gult löv i handen samtidigt som det snöar. ”Jag fyller ju på hösten men nästan vintern”, förklarade han och visst är det så. Höstmånad men nästan alltid snö på just hans födelsedag.

Sen firade vi första skoldagen med smaskfika…

En sammanfattande kommentar från min sida är att det hela i dag har känts lite som att se på en film om någon annan. Att Filip har börjat skolan kan jag faktiskt inte förstå riktigt än men det gör man säkert så småningom. Lite läskigt är det att ha lämnat den trygga dagisvärlden med många fröknar och den mysiga miljön. Nu blir det stora grupper, större ansvar och ett annat klimat skulle jag tro. Men det är tidens gång och det går säkert bra. Kan nog vara så att vi föräldrar oroar oss mer än de små.

Någon som ser vad klockan är? För mycket – igen :)