Tänk, att Vilma känner den. Himlens finaste ängel… Men oj, så innerligt jag önskar att hon hade fått fortsätta lära känna honom här på jorden.
I fredags fick vi veta det ofattbara. Det som efter den stunden varit ständigt närvarande i tanken och gjort hjärtat tungt trots de stundtals varma vårstunderna denna helg. En liten dagiskompis till Vilma finns inte längre här. Efter ett års kamp mot en hemsk sjukdom. Fyra år gammal. Det går inte att förstå det. Inte hur mycket man än försöker. Och kanske är det inte meningen att man ska förstå, för varför skulle inte han få leva - leka, växa och bli stor? Var han för god för denna världen?
Denna underbara och docksöta lilla pojke var tillsammans med kompisen Samuel väldigt betydelsefull när Vilma började dagis för drygt ett och ett halvt år sedan. Hon var inte direkt någon tuff dagistjej men dessa två små solstrålar fanns hela tiden där och lekte och fick henne att skratta. Jag minns så väl den här lilla pojkens alltid lika glada uppsyn. Så social och sprudlande glad. Alltid.
Jag tror att himlen blir ännu ljusare med honom där och att änglarna har fått den gladaste av lekkamrater. Fast det är ju här han skulle ha varit. Bland Månbarnen på dagis. Usch, hjärtat brister och rinner över och orden räcker inte alls till. Långt ifrån. Det här är så hemskt, hemskt sorgligt och orättvist.
I fredags kväll berättade vi för barnen. Det första Vilma sa var: ”Då tror jag att Pippis mamma och Stefan Liv tar hand om honom nu”. En stund senare kom hon och ville släppa upp en ballong till honom och ytterligare en stund senare kom en då ledsen och gråtandes liten tjej ut till mig i köket. Små armar runt min hals och en brusten liten fyraårsröst som sa ”Jag vill åka upp och hälsa på H, mamma”.
Då är det plötsligt inte lätt att vara mamma längre. Då är man med ens lika liten som henne och tänker att det vill jag också. Och allra helst hämta med honom ner igen.
Jag tvekade länge om jag skulle skriva det här eller inte. Men tankarna har snurrat och snurrar så och den här platsen är ju faktiskt ämnad mina tankar, vår vardag och verklighet. Även fast man önskar det innebär verkligheten inte alltid glädje, den innebär sorg också. Och den här historien, den är så sorglig. Föräldrar som mist sitt barn, syskon som mist sin bror och små kompisar som mist sin vän...
Bokstaven H kommer för alltid härhemma vara förknippad med denna underbara lilla människa. Himlens finaste ängel och en av de för oss starkast lysande stjärnorna däruppe...
I fredags fick vi veta det ofattbara. Det som efter den stunden varit ständigt närvarande i tanken och gjort hjärtat tungt trots de stundtals varma vårstunderna denna helg. En liten dagiskompis till Vilma finns inte längre här. Efter ett års kamp mot en hemsk sjukdom. Fyra år gammal. Det går inte att förstå det. Inte hur mycket man än försöker. Och kanske är det inte meningen att man ska förstå, för varför skulle inte han få leva - leka, växa och bli stor? Var han för god för denna världen?
Denna underbara och docksöta lilla pojke var tillsammans med kompisen Samuel väldigt betydelsefull när Vilma började dagis för drygt ett och ett halvt år sedan. Hon var inte direkt någon tuff dagistjej men dessa två små solstrålar fanns hela tiden där och lekte och fick henne att skratta. Jag minns så väl den här lilla pojkens alltid lika glada uppsyn. Så social och sprudlande glad. Alltid.
Jag tror att himlen blir ännu ljusare med honom där och att änglarna har fått den gladaste av lekkamrater. Fast det är ju här han skulle ha varit. Bland Månbarnen på dagis. Usch, hjärtat brister och rinner över och orden räcker inte alls till. Långt ifrån. Det här är så hemskt, hemskt sorgligt och orättvist.
I fredags kväll berättade vi för barnen. Det första Vilma sa var: ”Då tror jag att Pippis mamma och Stefan Liv tar hand om honom nu”. En stund senare kom hon och ville släppa upp en ballong till honom och ytterligare en stund senare kom en då ledsen och gråtandes liten tjej ut till mig i köket. Små armar runt min hals och en brusten liten fyraårsröst som sa ”Jag vill åka upp och hälsa på H, mamma”.
Då är det plötsligt inte lätt att vara mamma längre. Då är man med ens lika liten som henne och tänker att det vill jag också. Och allra helst hämta med honom ner igen.
Jag tvekade länge om jag skulle skriva det här eller inte. Men tankarna har snurrat och snurrar så och den här platsen är ju faktiskt ämnad mina tankar, vår vardag och verklighet. Även fast man önskar det innebär verkligheten inte alltid glädje, den innebär sorg också. Och den här historien, den är så sorglig. Föräldrar som mist sitt barn, syskon som mist sin bror och små kompisar som mist sin vän...
Bokstaven H kommer för alltid härhemma vara förknippad med denna underbara lilla människa. Himlens finaste ängel och en av de för oss starkast lysande stjärnorna däruppe...
En fantastisk stiftelse som verkligen gör gott där det behövs.
3 kommentarer:
Usch så sorgligt och orättvist livet är ibland!
Många kramar till hela familjen!
Erica
Åh, mitt hjärta brister, för familjen och för alla er runtomkring. Har förstått att något hänt med en familj i Habo, men visste inte vad. Kände inte till familjen alls, men ååååå vad det skär i hjärtat att höra om sånt här. Obegripligt. Stor kram <3
Ibland räcker inte orden till... Då är det tur att barnen har de bästa sådana. Olivia undrade vad man lekte när man var död, sen kom hon på att man säkert hoppade bland molnen. Sekunden efter tittar hon upp och säger, H skrattar nog när han hoppar!
Skicka en kommentar